Glömd blogg?

Det känns lite som om jag har glömt den här bloggen... men å andra sidan så känns det inte som om det har hänt nåt som jag kan rapportera här heller så det är väl ingen större förlust.

Jag känner mig billig

Jag har börjat läsa The Game... Som rubriken antyder så känner jag mig lite billig... men jag får försöka att förklara senare helt enkelt...

Jag mår inte bra...

Jag är en sån där människa som inte gillar att gnälla... men det är bara vad jag säger... I själva verket älskar jag nog att vältra mig i självömkan och att tycka synd om mig själv, helt enkelt för att jag inte har något bättre att göra. Eftersom ingen verkar läsa den här bloggen ändå så kan jag väl bara köra på?

Jag mår inte så bra just nu. Varken fysiskt eller psykiskt. Fysiskt sett så ser jag ut som fan. Jag har fått en allergisk chock kring ögonen så jag är alldeles röd runt båda ögonen. Folk frågar hela tiden ifall jag har åkt på spö, men så roligt har jag inte haft det. Det är en allergi, och jag vet inte ens vad jag är allergisk mot. Det är en av anledningarna till att jag mår dåligt psykiskt också.

Jag är kanske inte den snyggaste killen, men jag ser ändå rätt okej ut, när jag inte har de här förbannade utslagen runt ögonen. Det stärker ju knappast min självkänsla när jag ser ut så här. Jag känner mig bara osäker, och det är knappt jag vågar titta på folk, för jag är ganska övertygad om att de tror att jag är äcklig eller nåt bara för att jag ser ut som jag gör just nu. Det är liksom inte mitt fel att jag är röd runt ögonen, men jag känner mig utdömd av andra.

Sen finns det ju flera orsaker till att jag inte mår så bra psykiskt. Jag kanske ska spara dem till andra inlägg? Jag kan i alla fall säga att det har med jobbet att göra, huruvida det är dags att gå vidare i livet, och det som jag skrev om i inlägget före det här...

Jag bor med ett psykfall

Det är åtminstone vad hon själv kallar sig. Det låter så hårt tycker jag, och jag personligen tycker att hon inte är så störd... Det är väl det som är mitt problem dock. Jag har svårt att acceptera att hon inte tänker som jag. Förra veckan så rök vi ihop över nåt väldigt enkelt.

Hon frågade om jag kunde gå och köpa ett tågkort åt henne, varpå jag svarade att det kan du väl göra själv? Klockan var mycket och jag var trött. Hon svarade att hon kan inte för hon skulle inte hinna, för om hon skulle gå ut skulle hon vara tvungen att duscha och göra sig i ordning och bla bla bla... Jag tyckte att du kan väl bara slänga på dig lite kläder och gå ner? Jag springer ju ärenden åt dig hela tiden utan att jag gör mig i ordning.

Jag kan inte göra så, svarar hon, jag frågar varför, hon svarar därför, jag säger att "därför" inte är något svar, varpå hon svarar det är det visst. Nej därför är inget svar, du måste ju kunna förklara varför du inte bara kan slänga på dig kläderna och springa till stationen och köpa det där kortet. Därför säger hon bara igen och jag svarar "därför är inget svar!" och så slutar det med att vi skriker på varandra och jag bryter ihop till slut.

Jag hatar det... Varje gång vi skriker på varandra så bryter jag ihop, för hon blir så förbannat arg över småsaker, eller saker som jag tycker är små och när hon blir arg så går jag i försvarsställning och så får jag aldrig fram vad jag egentligen vill. För det mesta så har jag faktiskt en tanke med det jag gör, men som sagt, när hon börjar skrika på mig så går tanken förlorad och allt spinner ur kontroll. Jag är ingen bra pedagog...

Cykelrumpa

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det just nu, men när jag gick i åttan så cyklade jag med en kompis när han skulle träffa en tjej han pratat med på nätet. Hon skulle cykla på en cykel hon lånat av min kompis, så av någon anledning cyklade hon längst fram ett tag. Min polare cyklade då upp bredvid mig och fällde nån kommentar om hennes rumpa. Jag tyckte väl att han var oförskämd men samtidigt så kunde jag inte annat än att börja tänka att hennes rumpa faktiskt var snygg...

Händelselöst

Det är bara att inse att den stora bristen med mitt så kallade hemliga liv är att det inte är så väl utvecklat... Jag har nog inte så mycket hemligheter som jag först tänkte... Så den här bloggen är väl lite tunn just nu, men kommer jag på något eller om det händer något som passar sig att avslöja så dyker det upp...

Seriöst!

Nu har jag suttit och jäst lite och jag måste bara få spinna vidare på det förra inlägget.

Det finns ju folk som byter mobil en gång i halvåret, kanske oftare. Hon menar alltså att varje gång de ska byta telefon så måste de lämna allt de har i den bakom sig och bara ta med sig sim-kortet till den nya telefonen?

Hon är alltså hellre rädd för att få sin mobil stulen än att unna folk som byter mobil ofta en funktion så de kan föra över alla sina sparade sms, mms, egna foton, musik och telefonkontakter mellan telefonerna utan att ha sim-kort i den ena telefonen, via blåtand... Och hon kallar mig för dampig för att jag inte är rädd att min mobil ska bli stulen...

Om nu allt det där är så viktigt för henne, varför har hon ens så känslig information i mobilen?