Jag bor med ett psykfall

Det är åtminstone vad hon själv kallar sig. Det låter så hårt tycker jag, och jag personligen tycker att hon inte är så störd... Det är väl det som är mitt problem dock. Jag har svårt att acceptera att hon inte tänker som jag. Förra veckan så rök vi ihop över nåt väldigt enkelt.

Hon frågade om jag kunde gå och köpa ett tågkort åt henne, varpå jag svarade att det kan du väl göra själv? Klockan var mycket och jag var trött. Hon svarade att hon kan inte för hon skulle inte hinna, för om hon skulle gå ut skulle hon vara tvungen att duscha och göra sig i ordning och bla bla bla... Jag tyckte att du kan väl bara slänga på dig lite kläder och gå ner? Jag springer ju ärenden åt dig hela tiden utan att jag gör mig i ordning.

Jag kan inte göra så, svarar hon, jag frågar varför, hon svarar därför, jag säger att "därför" inte är något svar, varpå hon svarar det är det visst. Nej därför är inget svar, du måste ju kunna förklara varför du inte bara kan slänga på dig kläderna och springa till stationen och köpa det där kortet. Därför säger hon bara igen och jag svarar "därför är inget svar!" och så slutar det med att vi skriker på varandra och jag bryter ihop till slut.

Jag hatar det... Varje gång vi skriker på varandra så bryter jag ihop, för hon blir så förbannat arg över småsaker, eller saker som jag tycker är små och när hon blir arg så går jag i försvarsställning och så får jag aldrig fram vad jag egentligen vill. För det mesta så har jag faktiskt en tanke med det jag gör, men som sagt, när hon börjar skrika på mig så går tanken förlorad och allt spinner ur kontroll. Jag är ingen bra pedagog...