Jag mår inte bra...

Jag är en sån där människa som inte gillar att gnälla... men det är bara vad jag säger... I själva verket älskar jag nog att vältra mig i självömkan och att tycka synd om mig själv, helt enkelt för att jag inte har något bättre att göra. Eftersom ingen verkar läsa den här bloggen ändå så kan jag väl bara köra på?

Jag mår inte så bra just nu. Varken fysiskt eller psykiskt. Fysiskt sett så ser jag ut som fan. Jag har fått en allergisk chock kring ögonen så jag är alldeles röd runt båda ögonen. Folk frågar hela tiden ifall jag har åkt på spö, men så roligt har jag inte haft det. Det är en allergi, och jag vet inte ens vad jag är allergisk mot. Det är en av anledningarna till att jag mår dåligt psykiskt också.

Jag är kanske inte den snyggaste killen, men jag ser ändå rätt okej ut, när jag inte har de här förbannade utslagen runt ögonen. Det stärker ju knappast min självkänsla när jag ser ut så här. Jag känner mig bara osäker, och det är knappt jag vågar titta på folk, för jag är ganska övertygad om att de tror att jag är äcklig eller nåt bara för att jag ser ut som jag gör just nu. Det är liksom inte mitt fel att jag är röd runt ögonen, men jag känner mig utdömd av andra.

Sen finns det ju flera orsaker till att jag inte mår så bra psykiskt. Jag kanske ska spara dem till andra inlägg? Jag kan i alla fall säga att det har med jobbet att göra, huruvida det är dags att gå vidare i livet, och det som jag skrev om i inlägget före det här...

Jag bor med ett psykfall

Det är åtminstone vad hon själv kallar sig. Det låter så hårt tycker jag, och jag personligen tycker att hon inte är så störd... Det är väl det som är mitt problem dock. Jag har svårt att acceptera att hon inte tänker som jag. Förra veckan så rök vi ihop över nåt väldigt enkelt.

Hon frågade om jag kunde gå och köpa ett tågkort åt henne, varpå jag svarade att det kan du väl göra själv? Klockan var mycket och jag var trött. Hon svarade att hon kan inte för hon skulle inte hinna, för om hon skulle gå ut skulle hon vara tvungen att duscha och göra sig i ordning och bla bla bla... Jag tyckte att du kan väl bara slänga på dig lite kläder och gå ner? Jag springer ju ärenden åt dig hela tiden utan att jag gör mig i ordning.

Jag kan inte göra så, svarar hon, jag frågar varför, hon svarar därför, jag säger att "därför" inte är något svar, varpå hon svarar det är det visst. Nej därför är inget svar, du måste ju kunna förklara varför du inte bara kan slänga på dig kläderna och springa till stationen och köpa det där kortet. Därför säger hon bara igen och jag svarar "därför är inget svar!" och så slutar det med att vi skriker på varandra och jag bryter ihop till slut.

Jag hatar det... Varje gång vi skriker på varandra så bryter jag ihop, för hon blir så förbannat arg över småsaker, eller saker som jag tycker är små och när hon blir arg så går jag i försvarsställning och så får jag aldrig fram vad jag egentligen vill. För det mesta så har jag faktiskt en tanke med det jag gör, men som sagt, när hon börjar skrika på mig så går tanken förlorad och allt spinner ur kontroll. Jag är ingen bra pedagog...