Bloggar

Jag har inte bloggat här på jättelänge, så jag tänkte att jag skulle skriva något... Problemet är att det händer inte så mycket i mitt "hemliga liv"... det händer inte så mycket i mitt vanliga liv heller så kort och gott så är det rätt dött just nu, men det kanske kommer igång lite mer till hösten, vad vet jag?

Skitliv

Det är ju bara att inse att jag inte har livet på min sida. Jag som trodde att jag verkligen var på väg någonstans... Livet hade liksom börjat rulla så sakteliga framåt, men sen... ja... Jag har aldrig hävdat mig själv som en bra författare, och jag är sannerligen ingen mästare med ord, vilket märks nu, för jag finner verkligen inte orden för att beskriva hur värdelöst mitt liv känns.

Jag vill påpeka att jag är väl medveten om att det finns människor som har det bra mycket sämre än mig, men ibland får man väl unna sig lite tid att tycka synd om sig själv? Jag är ju en fast troende av hälsosam egoism. Påminn mig om att förklara vad jag menar med det begreppet. I alla fall. Mitt stora problem är bilen, vilket skapar ett dilemma. Jag är beroende av bilen för att kunna jobba, jag måste jobba för att tjäna pengar, och för att tjäna pengar behöver jag bilen, men bilen kostar pengar, så det känns som om man står och stampar lite på plus minus noll emellanåt, förutom när man har bra månader.

Det började i December, när mina bromsar bak tog slut. Naiv som jag var kände jag att jag kunde inte byta bromsar bak själv, för jag har tummen mitt i handen när det kommer till bilar, eller åtminstone intalar jag mig själv att jag har det för jag är fruktansvärt rädd att ta sönder något när jag håller på så att bilen skulle bli obrukbar. Hur som haver: Jag lämnade in bilen på en verkstad som jag tidigare avfärdat som opålitlig, men det var den enda som var öppen i mellandagarna och jag tänkte att de måste ju kunna byta bromsar.

Det kunde de inte. I alla fall inte utan att ta i ifrån tårna. "Dina bromsok är slut. Det blir 7000" Ja jo... det kan ju vara sant tänkte jag. Bilen har ju ändå snart gått 30 000 mil, och problemet med att ha skivbroms bak är att de inte utnyttjas till fullo och så rostar de igen. Tur att jag har min fond med pengar för oförutsedda händelser.

7000 var ungefär vad jag hade i den där fonden. Januari var en dålig månad, med lite jobb och lite lön, men jag tänkte att jag kan repa mig. Fonden var nu tom på grund av en stor hög med räkningar, men jag skrapade mig igenom Februari också. Början på Mars var en katastrof: Kopplingen skar ihop. Jag är på jobbet, bilen beter sig lite skumt men jag avfärdar det som något tillfälligt. Det slutar inte, jag blir lite orolig så jag ringer en kollega som är bra på bilar och beskriver vad som är på gång i min bil.

"Det låter som det är ett urtrampningslager, ingen fara, kör på bara så kan vi titta på det senare" Betryggad av detta påstående kör jag vidare tills bilen börjar lukta konstig och kopplingen inte alls vill längre varpå jag avbryter och åker hem medan bilen fortfarande är i körbart skick. Jag får bilen till en verkstad och de kollar på den. "Du... din koppling har rasat, jag ska kolla vad vi har för prisuppgifter på det... 9000, plus moms, plus arbetstiden... Det landar på 16 000"

Andas jag fortfarande? Det verkar så... Många fula ord surrar runt i munnen, men det är bara att hålla god min. Jag MÅSTE ha bilen för att tjäna pengar, så det finns ju inte riktigt nåt alternativ än att laga bilen. Sälja den är det väl knappt tal om. Vem köper en trasig bil när det är lågkonjunktur på väg? Jag lyckas få skjuta på betalningen till den 25:e mars. Tills vidare åker jag till mina föräldrar och lånar deras lilla bil för att kunna jobba medan jag väntar på att min ska bli klar. Jag jobbar några dagar, min bil blir klar, så jag ställer föräldrarnas bil på min parkering, och lånar min brors tomma parkering till min egen bil.

Det är nämligen så att min mammas bil har en tendens att få inbrott, för den ser ut som en bil som går lätt att sno, men den har startspärr så det krävs lite mer än en skruvmejsel i tändningslåset för att starta den. För er som inte vet hur en startspärr fungerar kan jag tala om lite snabbt att det sitter ett chip i nyckeln, och i tändningen så sitter det det en sensor. Bilen startar inte om inte sensorn hittar det där chipet. Startspärr är standard på alla svensksålda bilar sen 1996, mammas bil är från 1999, MEN... det är en replika av en bil från 1980, så ungdomar som är ute efter en bil som är lätt att sno tycker att mammas bil ser ut som ett perfekt byte. Det var just därför jag ställde bilen på min parkering, för den är säkrare än min brors. Naturligtvis blir det inbrott i mammas bil. De bryter upp låset på förardörren, kör in en skruvmejsel i tändningen, som går av, vilket lämnar tändningslåset obrukbart, så de bryter loss panelen runtom ratten för att kolla om de kan tjuvkoppla bilen, varpå här gav de upp och lämnade bilen.

Så... jag lyckas få bilen till verkstad i alla fall, det tar några dagar innan jag kommer få tillbaka bilen. Men det gör ju inte så mycket tänker jag. Jag har ju precis bytt koppling och jag har precis fått inbrott. Vad mer kan gå fel nu? Jag borde ju dragit på mig såpass mycket otur som det går på en månad. Jag har ju i alla fall min egen bil så jag kan jobba och betala tillbaka skulden jag dragit på mig.

Någon som kan gissa vad som händer sen? Min bil går sönder. Jag går sönder... Jag orkar inte mer nu... Jag lämnar in bilen på verkstad om och om igen och det kostar skjortan varje gång. Vill ni veta hur mycket jag har lagt ut på bilen sen september förra året? 40 000!!! Helvete liksom! Varför kunde jag inte fatta innan att det här var på gång? För de där pengarna kunde jag ju köpt en annan bil. Och det bästa är att jag har ingen aning om vad bilen kommer kosta för vad som pajjat just nu. Det pratas om att delen som gått sönder kostar 8000... sen blir det jobb på det... Grattis...

Jag är lättlurad... Känns det som i alla fall... Jag hatar mig själv för att jag lät det här hända, och jag hatar min bil för att den kostar så mycket pengar. Jag hatar mitt jobb för att det inte betalar bättre, jag hatar mammas bil för att den lockar till sig tjuvar. Jag hatar min tillvaro rent allmänt.

Under all denna misär tröstar jag mig med att jag sökt en kurs i höst. Kursen jag ska gå pågår i ett år och då kommer jag inte behöva någon bil under den tiden, vilket kommer bespara mig en massa pengar. Kursen är min livlina, mitt ljus i tillvaron, ett tecken på att tiderna faktiskt kommer förändras, att jag accepterat att jag kan gå vidare, jag kan komma nån annan stans i livet. Vad får jag då i min mailbox?

"Hej, ni vet den där kursen ni skulle gå i höst? Den är inställd, på grund av lågkonjunktur. Grattis och ha ett bra liv"

Är det någon, någon över huvud taget där ute som har lust att erkänna att jag har en dålig månad? En förbannat dålig månad rent av? Kanske till och med den sämsta månaden? Någon? Och så fyller jag 25 om en månad ungefär... För att citera textningen från Die Hard: "Grattis din jävel"

Glömd blogg?

Det känns lite som om jag har glömt den här bloggen... men å andra sidan så känns det inte som om det har hänt nåt som jag kan rapportera här heller så det är väl ingen större förlust.

Jag känner mig billig

Jag har börjat läsa The Game... Som rubriken antyder så känner jag mig lite billig... men jag får försöka att förklara senare helt enkelt...

Jag mår inte bra...

Jag är en sån där människa som inte gillar att gnälla... men det är bara vad jag säger... I själva verket älskar jag nog att vältra mig i självömkan och att tycka synd om mig själv, helt enkelt för att jag inte har något bättre att göra. Eftersom ingen verkar läsa den här bloggen ändå så kan jag väl bara köra på?

Jag mår inte så bra just nu. Varken fysiskt eller psykiskt. Fysiskt sett så ser jag ut som fan. Jag har fått en allergisk chock kring ögonen så jag är alldeles röd runt båda ögonen. Folk frågar hela tiden ifall jag har åkt på spö, men så roligt har jag inte haft det. Det är en allergi, och jag vet inte ens vad jag är allergisk mot. Det är en av anledningarna till att jag mår dåligt psykiskt också.

Jag är kanske inte den snyggaste killen, men jag ser ändå rätt okej ut, när jag inte har de här förbannade utslagen runt ögonen. Det stärker ju knappast min självkänsla när jag ser ut så här. Jag känner mig bara osäker, och det är knappt jag vågar titta på folk, för jag är ganska övertygad om att de tror att jag är äcklig eller nåt bara för att jag ser ut som jag gör just nu. Det är liksom inte mitt fel att jag är röd runt ögonen, men jag känner mig utdömd av andra.

Sen finns det ju flera orsaker till att jag inte mår så bra psykiskt. Jag kanske ska spara dem till andra inlägg? Jag kan i alla fall säga att det har med jobbet att göra, huruvida det är dags att gå vidare i livet, och det som jag skrev om i inlägget före det här...

Jag bor med ett psykfall

Det är åtminstone vad hon själv kallar sig. Det låter så hårt tycker jag, och jag personligen tycker att hon inte är så störd... Det är väl det som är mitt problem dock. Jag har svårt att acceptera att hon inte tänker som jag. Förra veckan så rök vi ihop över nåt väldigt enkelt.

Hon frågade om jag kunde gå och köpa ett tågkort åt henne, varpå jag svarade att det kan du väl göra själv? Klockan var mycket och jag var trött. Hon svarade att hon kan inte för hon skulle inte hinna, för om hon skulle gå ut skulle hon vara tvungen att duscha och göra sig i ordning och bla bla bla... Jag tyckte att du kan väl bara slänga på dig lite kläder och gå ner? Jag springer ju ärenden åt dig hela tiden utan att jag gör mig i ordning.

Jag kan inte göra så, svarar hon, jag frågar varför, hon svarar därför, jag säger att "därför" inte är något svar, varpå hon svarar det är det visst. Nej därför är inget svar, du måste ju kunna förklara varför du inte bara kan slänga på dig kläderna och springa till stationen och köpa det där kortet. Därför säger hon bara igen och jag svarar "därför är inget svar!" och så slutar det med att vi skriker på varandra och jag bryter ihop till slut.

Jag hatar det... Varje gång vi skriker på varandra så bryter jag ihop, för hon blir så förbannat arg över småsaker, eller saker som jag tycker är små och när hon blir arg så går jag i försvarsställning och så får jag aldrig fram vad jag egentligen vill. För det mesta så har jag faktiskt en tanke med det jag gör, men som sagt, när hon börjar skrika på mig så går tanken förlorad och allt spinner ur kontroll. Jag är ingen bra pedagog...

Cykelrumpa

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det just nu, men när jag gick i åttan så cyklade jag med en kompis när han skulle träffa en tjej han pratat med på nätet. Hon skulle cykla på en cykel hon lånat av min kompis, så av någon anledning cyklade hon längst fram ett tag. Min polare cyklade då upp bredvid mig och fällde nån kommentar om hennes rumpa. Jag tyckte väl att han var oförskämd men samtidigt så kunde jag inte annat än att börja tänka att hennes rumpa faktiskt var snygg...